Till Erik och Filip som snart kommer hit

En vecka till avresa! Tankte det kunde vara pa plats med lite kort information om Miami, huvudstaden i Latinamerika. Jag varnade Filip for att kulturchocken kan komma att vara lika stor som nar han akte till Uganda. Sa var beredda.

Ovan ser ni en fin karta, printscreenad och paintbehandlad. Den visar nagra punkter som kan vara varda att kanna till. Det man menar med Miami ar ofta Miami Beach, som ar den lilla on osterut, dar turisterna hanger. Miami Beach ar vansinnigt annorlunda mot resten av staden, och fullt av rika manniskor och turister.

Pa manga vis kanns Miami som en utspridd smastad snarare an den storstad den ar med fem miljoner invanare. Den har vaxt extremt snabbt, och kommunikationerna har inte hunnit med sa alla kor bil och det tar tid. Langa koer overallt, och det latinska sattet att avbryta i konversationer syns aven i trafiken, folk kor som svin. Sa Borats glassbil kanske inte haller for trycket.

Hur som helst, ni kommer blanda folk med er ljusa hy. Har ar alla brunogda med ljusbrun hy,och spanska talas mer an engelska. Meddelanden i hogtalaren i livsmedelsbutiken sker pa spanska, stadsdelen intill dar jag bor heter "Little Havanna" och latinamerikanska cafeer som serverar cafecitos (Filip kommer gilla det, en stark espressoshot med svinmycket socker) finns overallt. Ni kommer fatta.

De manniskor jag lart kanna kommer fran Dominikanska Republiken, Kuba, Uruguay, Peru, Venezuela, Honduras, Nicaragua, Guatemala, Colombia, El Salvador... listan kan nog goras langre.

Machistakulturen har sitt faste har, konsrollerna tycks ha stannat vid hur det var pa mormor och morfars tid. Och manniskorna som flytt fran kommunismen i diverse latinamerikanska lander har satt sin pragel politiskt, kapitalismen hyllas. Ingen sopsorterar, folk koper nytt pappersporslin varje gang de ska ha kalas.

Sen var det vadret, palmtrad overallt, fortfarande 30-gradig varme och hog luftfuktighet. Havet var inte sarskilt svalkande sist jag var dit, men det ska bli battre framat september/oktober sags det. Avokadosasongen ar igang, och det finns nog fortfarande mango pa traden. Vi har ett banantrad har i tradgarden.

Forsta faktiska inlagget fran Miami

Vansinnigt langesedan jag publicerade nagot har. Sa jag tankte att kanske det var dags, om inte annat sa for att halla svenskan vid liv. Hettan ar mildare an jag hade vantat mig, idag har det till exempel regnat hela dagen. Vi firade med kyrkobesok, film, Ben'n'Jerry's-glass, bocker, indisk restaurang, ett halvdant brodbak som en av hundarna hann satta i sig innan det var klart, och en massa stadskorning for min del. Att kora automat ar en upplevelse. Jag har borjat sluta att stracka mig efter vaxelspaken i tid och otid.

Just nu spelar Ryan Adams i vardagsrummet och jag sitter vid min symaskin med tva sovande hundar intill mig. De ar hemskt fina nar de sover.

Miami har behandlat mig val hittills, jag jobbar illegalt som pizzabagare och har vanner runt mig. Igar kvall gjorde jag premiar som skadespelerska i en kortfilm som nagra vanner haller pa att producera. Jag fick ha svarta hanskar pa mig och vara mystisk medan detektiverna letade efter mig.

Ryan har hakat upp sig, och jag avslutar kvallens inlagg genom att ga och stanga av honom. Skivor med hack i har aldrig gjort nagon glad.

Att slippa frysa, 100612

Astorga

Jag vandrar med min ryggsack genom spanska byar. Hemskt trevligt, men jag har hemskt ont i fotterna. Och en besvarande solbranna. Forsokte ga till apoteket for att kopa solkram for ett tag sedan, men det var stangt for siesta. Ska forsoka igen nu. Jag ar hemskt trott. Har vandrat 50 km nu pa tva dagar. Imorgon kommer Ingrid!

Leon, Spanien, El Camino, Santiago de Compostela

Packade vaskan enligt konstens alla regler, kontrollerade att jag inte glomt nagot under sangen, fyllde vattenflaskan och begav mig ner mot receptionen i forhoppning om att frukosten skulle serveras en timme tidigare an enligt schemat.

Fragade i receptionen pa knagglig spanska om det var mojligt att fa frukost lite tidigare, varpa receptionisten sag forbryllad ut och borjade livligt forklara skillnaden mellan frukost och middag. Klockan atta pa kvallen ater man middag! Hon angade vidare ett tag innan jag fragade vad klockan var, och jag hade tagit fel pa tolv timmar. Hur detta ar mojligt vet jag inte.

Vi skrattade nar vi insag min forvirring, och jag forklarade att jag hade rest i fyra dagar, och att nar jag antligen fick sova blev tidsomstallningen fel. Det ar alltsa kvall. Solen skiner. Det blir en vandring i staden istallet, innan jag sover tio timmar till. Efter sa manga dygn pa bussar behovs det nog.

Snö och värme

Tillbaka i Sverige, och trots en molande saknad efter min käraste som var tvungen att stanna känns det bra. Att komma hem den här gången är något helt annat än vad det var förra året.

Vaknade vid fyra i morse och börjar nu känna att det är dags att gå och lägga sig, tidsomställningen får ta den tid den behöver. Att vara tillbaka i snö och kyla gör mig ingenting, det brinner i kakelugnen och jag har systerbarn som kramas med mig.

Hemresa

Forsakringsbolaget har bokat flygbiljett at mig och imorgon kvall bar det av hemat. Klockan 9.30 torsdag morgon landar jag pa arlanda, till synes frisk och kry, men behover val kureras hemma i Siljansnas ett tag.

Nu ska jag shoppa tyger, kommer behova nagot att sysselsatta mig med under tiden hemma.

Ses snart!

Sjukhusvistelse nr 2

Sa infektionen tog sig till njurarna och jag har idag efter en veckas sjukhusvistelse permission att rymma nagra timmar for att kunna skriva ett prov for distansstudierna. Tiden har gatt hemskt langsamt och aven om kanylen i handen ar ute kommer det sattas i en ny till kvallen. Pa sondag kvall far jag min sista injektion om allt gar som det ska och sen ar tanken att jag ska aka hem. Till Sverige.

Mar trots omstandigheterna bra, antibiotikan gor vad den ska och jag ar pigg och glad. Tanken ar att efter att nagra veckors kurerande kunna atervanda till Indien, dar Daniel och Ingrid vantar.

Pa sjukhus ar det inte sarskilt mycket action, sa for tillfallet har jag inget annat att beratta.

Dramatik och trotthet

Jag drar mig for att behova skriva att min franvaro beror pa sjukdom igen. Denna gang infektion nagonstans i urinvagarna med tillhorande ryggsmartor. Jag ar tillbaka pa antibiotika och vantar ut provresultat som ska komma imorgon. Sedan jag kom hit har jag inte hunnit jobba mer an tre dagar sammanlagt.

Jag borjar bli trott pa det har nu.

Det mesta star alltsa ganska stilla, jag ligger i sangen medan Daniel handlar, lagar mat och trummar. Tanken pa att aka hem har varit alltjamt narvarande, mer eller mindre. Men jag ska bli frisk nu och sen ge det en chans till.

Haromkvallen gick strommen nar vi var pa vag upp i hissen. Den stannade nar vi var mellan tva vaningar. Nagra grannar kom med ficklampor och forsokte oppna dorrarna, men forgaves. Efter nagra minuter tandes dock lamporna igen och hissen fortsatte uppat. Det var sista gangen jag akte med den.

Jag lar springa tillbaka innan jag kissar pa mig.

Sondag

Det ar sondag morgon och for ett tag sedan begav vi oss ivag pa jakt efter ett internetcafe. Efter en kort promenad hamnade vi har, och eftersom att mina distansstudier drar igang imorgon kommer jag nog vistas har en hel del.

Igar var jag tillbaka pa Kalighat efter att ha varit borta i over en vecka. De flesta patienterna var kvar, och nagra nya hade tillkommit. Daribland en ung kvinna, kanske i min alder. Hukad over diskbaljan pratade jag med en man fran Irland som berattade att han hjalpt till att begrava en liten flicka tidigare under morgonen, de behovde nagon som kunde bara kistan.

Ingrid ar sjuk for tredje gangen, den har gangen forkylning, men jag aterhamtar mig dag for dag. Ringde lakaren igar och fick provsvaren fran bajsprovet; inga bakterier fanns att hitta. Sa antingen var antibiotikan forgaves, eller sa hade jag en bakterie som inte syntes. Jag ar frisk nu i alla fall, det ar val huvudsaken, men om det blir en nasta gang tackar jag nej till medicinerna.

Idag ar det volontarernas dag och en av systrarna ska prata pa ett tema annu okant, sa jag beger mig dit och vantar med Kalighat till imorgon.

Vi har en decimeterlang odla i var lagenhet. Den ar mycket obehaglig men Daniel sager att den ater insekter.

Kraka i koket

Saker borjar sa sakteliga rulla pa igen, jag har precis varit och andrat tid for mitt jobb, sa fran och med imorgon kommer jag att jobba eftermiddagspass pa Kalighat.

De senaste dagarna har bjudit pa en hel massa matlagning, stad och tvatt - nagot som kan lata betungande men ar motsatsen. Vi har inte mycket utrustning i lagenheten, an mindre pengar, sa nagon far ibland ata med trasleven och overbliven mat forvaras i tekoppar i kylen. Forsta morgonen nar jag oppnade dorren till koket var en banan forsvunnen och resterande lag pa golvet. Vi undrade vem som lag bakom stolden och enades om att en fagel maste kommit in genom halet i taket och tagit den... eller en apa.

Pa mandag borjar distansstudierna i Medicinsk grundkurs och pa tisdag ska jag till en skola och halsa pa min systers fadderbarn.

Just nu ar jag utmattad efter en svettig bussresa med tillhorande lang promenad sa jag ska registrera mig pa csn och sen bege mig tillbaka mot det andningshal var lagenhet utgor. Jag ser fram emot att prata med grannarna, traffade tva kvinnor pa taket i morse nar jag hangde tvatt, men de sa inte sa mycket.

Ketchupeffekten

Forst kommer inget, sen kommer allt.

Min perfekta halsa och oerhorda forsiktighet till trots blev jag for en vecka sedan ganska sjuk, och efter for manga dagar av illamaende och diarre var jag helt slut och jag och Daniel akte till sjukhuset for provtagning. Istallet ville lakaren satta dropp och halla mig kvar pa sjukhuset, sa i fredags skrevs jag in och i mandags blev jag frislappt.

Bortsett fran en ommande arm med stickhal mar jag perfekt nu, antibiotikan ar ute ur kroppen och jag kakar goda bakterier for kung och fosterland. Sjukhusvistelsen var i sjalva verket ratt trivsam, det var som att vara pa lyxhotell med service 24 timmar om dygnet. Vi hade ett stort rum och morgonen borjade med en tekanna pa sangen, foljt av tidning, blommor, frukostbricka, stadpersonal, besok av dietisten, lunch pa sangen, eftermiddagste och kex, middag, stadpersonal igen och daremellan en massa sjukskoterskor som skruvade pa och av olika dropp. Jag levde som en prinsessa medan Daniel fick sova pa soffan och ata vad sjukhusets cafeteria hade att erbjuda, sa nar jag blev utskriven var jag nog i battre skick an han.

Direkt fran sjukhuset akte vi for att titta pa en lagenhet som vi bestamde oss for, darefter skyndade vi oss pa konsert. Det har pagatt en musikfestival har med indisk klassisk musik, och jag hade missat alla kvallar utom den sista. Det var fantastiskt och pagick hela natten, vilken jag master erkanna att jag till storsta delen sov mig igenom, men vaknade da och da for himmelska musikupplevelser.

Nu har vi bott forsta natten i lagenheten, Daniel, Julian (fran Frankrike) och jag, och Ingrid kommer till kvallen. Den ligger i sodra delen av staden och ar allt man kunnat dromma om, att komma bort fran turistgatan ar som att komma till en ny stad. Ingen ropar efter en eller forsoker salja saker. Jag ar sa inspirerad att jag borjar kanna suget att fota igen, an sa lange har jag inte tagit en enda bild.

Vi handlar gronsaker pa marknaden och lagar var egen mat. Hyran ar samma som om vi hade bott kvar pa hotellet, men matkostnaderna halls nere pa sa vis. Dessutom tanker jag att det ar bra nu nar jag forsoker bli frisk, jag kan koka mina potatisar och mitt ris sjalv.Fran taket, som bara ligger en trappa upp, har man utsikt over stora delar av staden. Jag var uppe och hangde handtvattad tvatt igar.

Och ja, vi har sakerhetsvakter som haller portarna lasta mellan 23 och 06 varje natt.

Asiens storsta bokmassa borjar idag och under veckan ska den besokas. Forra aret fanns Sverige representerat med Astrid Lindgrens bocker, det ska bli spannande att se om de ar med igen.

Imorgon bitti tror jag vi aker till blomstermarknaden, Kolkatas mest fargsprakande plats nere vid floden.

Jag har inte varit sahar exhalterad over Kolkata sen jag kom, jag overlevde att sitta still pa ett sjukhus flera dagar, har nu ett kok att stoka i, en lagenhet att stada och fa i ordning. Aaah! Allt kanns hemskt spannande och roligt.

Dessutom ligger lagenheten narmare Kalighat, sa jag ska dit och jobba nu sa fort jag orkar.

Insektsbett

Under gardagen upptackte jag sma insektsbett over hela kroppen och framat kvallen var kladan sa olidlig att jag lyckades sova endast med hjalp av en somntablett. Enligt kallor ska jag ha klagat och rivit hela natten anda, men minnena ar vaga. Diarre framat morgonkvisten och en begynnande forkylning. Var forbi ett apotek och fick en salva mot kladan, jag tror den lindrat. De visste dock inte var betten kom ifran, nagon pratade om allergi men jag tror det ar fran den extra ullfilten jag sov med haromnatten. Den maste ha varit hem at bitande kryp.

Alltsa inget jobb idag. Jag dromde om sno och is och hemlangtan kryper nara i dessa tider av obekvamlighet.

En jamande katt hoppade precis upp i knat och borjade vandra over tangentbordet. Katterna har ar smala, inte tjocka och fina som Wilmis.

Doden

Jag ar hemskt kissnodig sa det blir kort och koncist.

Pa vag till the motherhouse sag jag en dod hund pa sidan av vagen, till halften tackt med sopor. Krakor pickade och slet i den.

I bussen pa vag till Kalighat sag jag en skymt av kommunistpartiets nyligen avlidne ledare, han lag i vad som sag ut som ett litet vaxthus av glas. Vagarna var avstangda och karavanen med hans doda kropp akte runt i staden.

Pa Kalighat var det en kvinna som dog i morse. Jag vet inte vem hon var men det satte tankar och fragor i rorelse.

En irlandsk van berattade att en kvinna fodde barn utanfor Kalighat harom morgonen. En fods, en dor.

Ar det villkoren vi ar satta att leva under? Att fodas, att do. Det verkar onekligen sa, men att acceptera det kanns avlagset.

Dag # 6

Jag har en dag av det jobbigare slaget. En san dar nar man onskar att alla bara ville lamna en i fred, en dag nar man ar trott pa kylan (!) och indier som inte slutar stirra. Formodligen ligger trottheten till grund, jag vaknade flera ganger av att jag fros. En gang vacktes jag i en drom om att vara hemma igen, bara for att hamta varma klader och halsa pa lite. Ingrid hade last att vadret skulle fortsatta imorgon, sen bli varmare.

Kalighat var... en upplevelse. Jag ar helt slut efter intrycken. En marklig plats, definitivt, och manga jobbiga fragor har redan vackts. Men energin racker inte till att tanka idag.

Trostmat av nagot slag vantar nu. Och forhoppningsvis en extra filt fran receptionen, jag behover sova.

Koldchock

Det ar isande kallt i Kolkata idag och att utfora all sin tvatt (inklusive lakan och dyl) skulle visa sig vara en dalig ide. Morkret har lagt sig och tvatten hanger blot pa taket. Losningen pa problemet drojer.

Indierna vandrar omkring i halsdukar och stickade slipovers medan jag undrar varfor jag inte lyssnade pa mors rad. Hoppas innerligt att varmen amnar komma imorgon.

Ingrid har legat sjuk men ar antligen pa fotter och jag och Daniel spenderade formiddagen i en kyrka har i narheten. Det ar ju massa hos systrarna varje morgon, men som protestant tillats man inte delta i nattvarden. Organisten i den har kyrkan var valutbildad inom svensk musikkultur och sjong Dancing Queen for mig, men det var bara borjan. Efter gudstjanstens slut bad han mig och Daniel (kyrkan var tom vid det har laget) att satta oss pa forsta raden, och han sjong for oss med sin mobiltelefon som komp. I mikrofonen. Allt fran smoriga psalmer till Beatles och popsanger. Allt med storsta innerlighet och allvar. Vara applader ekade i den stora salen.

Det blir en aterbesok nasta sondag, Ingrid maste fa uppleva hans sanger.

I morgon vantar Kalighat. Jag ar lika radd som forvantansfull.

Rattjakt

Jag villade bort mig pa slingriga gator under morgonens promenad, och fick till min fortjusning se en kattstor ratta bli jagad av en gathund. Jakten var lyckad och hunden bar stolt den feta rattan i munnen. Lite senare hoppade en kraka efter en liten mus, men dar kom musen undan med livet i behall.

Vi var och registrerades i gar, och trots att det i princip var fullt pa Kalighat lyckades jag fa en plats. Sa tanken ar att framover jobba med sjuka och doende kl 8-12 varje dag. Forra aret kande jag ingen onskan att ens se stallet, men trots radslan over att det blir for jobbigt kanner jag anda ett behov av att prova det nu. Om jag efter en dag eller vecka skulle kanna att jag vill jobba nagon annanstans ar det bara att byta.

Jag tycker mig redan marka en temperaturhojning, aven om den ar marginell. Insikten om att jag faktiskt ar har... pa riktigt... ja, den drojer, men aven den kommer sakta och sakert. Att ga omkring pa gatorna bland dofter och ljud, manniskor som stadar, lagar mat, eldar, leker, handlar, styckar kycklingar. Det ar en upplevelse svar att forklara.

Hundvalparna ar annu vid liv, jag klappade pa dem innan jag gick hit.

Valplycka!

Pa vag till internetcafeet passerade jag en kartong med tre valpar. Mannen som satt hos dem berattade att deras mamma dott och att de bara var elva dagar gamla, tre av sex var doda, men de som levde matades med nappflaska. Det var dags for matning just nar jag kom, sa jag fick satta mig pa huk med en valp i knat och mata! Har fortfarande kladdig mjolk pa handerna. De hade fortfarande inte oppnat ogonen och var gatukorsningar deluxe, men ah, sa sota.

Dagarna gar ganska langsamt, vi har annu inte borjat jobba men ska ivag och registereras i eftermiddag, sa efter det borde saker och ting komma igang. Trottheten racker och blir over ana, med jet-lag och bombardering av intryck.

Halsan ar sasom man kan onska, sangen hard och duschvattnet varmt, om man tappar upp det i en hink fran ratt kran.

Pratade just med storebror som sa att det var -20 hemma... Det kanns avlagset. Nu ska jag halsa pa valparna igen och sen bege mig mot rummet for att sova en stund. Kattungar finns det ocksa, nagra bor pa hotellet. En av dem forsokte folja med mig in pa rummet, men jag anar att de inte ar rumsrena, sa har ska inte adopteras nagra kattungar. Aven om det ar svart att lata bli...

Ingrid i Kolkata

Efter lang vantan anlande Ingrid till sist i Kolkata i gar morse. Den langa flygresan till trots var hon energisk, sa jag fick den stora aran att visa henne runt. Vi besokte marknaden och "the motherhouse", deltog pa adoration tillsammans med systrar och volontarer och at en massa stark mat.

Det ar fortfarande kyligt, och jag sover med en tjock och smutsig yllefilt. Bortsett fran det ar det sig likt. Och fantastiskt. Fantastiskt smutsigt, framfor allt, nar jag drog en bomullstuss over ansiktet imorse var den svart... och allt jag hade gjort var att sova!

Har sprungit pa en del kanda och okanda ansikten, rickshaw-mannen i gathornet kanner igen mig och foreslar fortfarande att jag ska aka med honom varenda dag, trots att jag alltid sagt nej.

Pa lordag ska vi ga till skolan vi jobbade pa forra aret och se om barnen ar kvar. Risken finns att mina flickor bytt skola, men jag har hopp om att traffa dem igen.

Framme i Kolkata

Jag ar framme valbehallen efter en lang resa. Kolkata ar sig likt. Det forsta jag gjorde var att duscha med hjalp av en hink och en skopa, och det kandes som det mest naturliga i varlden.

Frukosten, jam toast och black tea, avnjots pa Khalsa, basta restaurangen i varlden. De kande igen mig.

Det ar betydligt kallare an jag minns det (jag borde ha lytt mors rad och tagit med ullunderstallet), men det blir varmare vad det lider. Inatt sov jag i alla klader jag tagit med mig, samt en ullfilt ovanpa.

Nu ska jag satta mig pa en bank med en kopp sliskigt chai och vanta pa Ingrid som borde ha landat for 40 minuter sedan. Hurra!

Avsked

Så till den tveklöst värsta delen med att resa: man är tvungen att säga hejdå till människor man älskar, om så bara för en tid. Hjärtat är mörbultat såhär efter en dag av avsked. Igår släkten, idag Ida, Malin, Cecilia, barnen... Att försöka förklara för sin käraste femåriga systerson att man ska iväg och träffa tigrar och elefanter, och att man kommer hem när våren har kommit, och att hålla tårarna borta för att inte få det att verka så illa. Försöka.

Mor säger att det går flyg hem varenda dag, och hon har ju rätt. Det är min stora tröst, utan det hade jag inte klarat av att åka. I skrivande stund begriper jag inte varför jag skulle boka ett med så stort tidsglapp mellan ut- och hemresa. Men det går ju att ändra. Kanske har jag fått nog redan innan jag kommit fram, när jag kikade genom bokningen insåg jag att jag måste genomlida sex timmars väntan på Mumbais flygplats innan anslutande flyg mot Kolkata.

Packningen är någotsånär avklarad, rummet ostädat (det kan ju åtminstone se ut som att jag är kvar hemma), resedokument utskrivna. Pass, plånbok, mp3-spelare och böcker i handbagaget. Inga vapen eller vätskor. På det praktiska planet är jag nog redo för avfärd. Men känslomässigt? Knappast.

En vecka kvar

Ja, det blev inte så mycket av det tänkta bloggandet från det stora landet i väst. Men när jag om en vecka färdas österut är planen att vara lite mer flitig. Mycket mer flitig. För oroliga föräldrars skull.

Biljetten till Kolkata har varit bokad sedan mitten på november och när jag lämnar Borlänge tågstation på måndag (11/1) morgon väntar mig en dygnslång resa med stopp i London och Mumbai.

Min enda egentliga oro den här gången är att jag inte oroar mig. Jag tror mig ha allt under kontroll - någon väntar på mig när jag landar, jag vet hur saker fungerar, känner staden och människorna. Tror jag. Men det sägs vara långt mer omtumlande andra, eller tredje, gången man åker tillbaka. Sist gick allt på autopilot, man gjorde vad man var tvungen för att orka med. Kanske att tiden av bearbetning gjort mitt hjärta till en öppen måltavla. Det återstår att se.

Men kläder ska sys och väskor ska packas, reseförsäkring ordnas och distansstudier likaså. Lite jobbiga avsked på det och jag är klar att åka!

Hemfard

Jag vet inte varfor jag har en blogg.

Om drygt fyra timmar lyfter planet mot Europa. Lite vemodigt men ser fram emot att traffa familj och vanner igen.

Ses snart!

Miami, forts.

Jag kan förmodligen titulera mig som världens sämsta bloggare.

Hur som helst.

Miami fick mig i sitt grepp och igår bokade jag biljetten härifrån - 27 november - det blir alltså några dagar i Chicago och sedan hemfärd. 

Sedan jag skrev sist har jag hunnit med en roadtrip upp till Atlanta och Athens i Georgia där vi träffade vänner och vandrade bland höstlöv i ett landskap som påminde om hemma. För en knapp vecka sedan började jag följa med en kirurg på hans uppdrag för att få lite mer inblick i vad yrket handlar om. Kanske att intresset börjat födas igen.

I helgen var vi hundvakt åt två skräckinjagande hundar.

Nästa helg ska det nog campas i Everglades, en nationalpark som upptar en tredjedel av Floridas yta. Där ska det finnas alligatorer, skallerormar, svarta björnar och pantrar.

En uppdatering fran Miami

Jag borde ha skrivit for langesen, men tiden har inte rackt till.

Befinner mig nu i Miami. Temperaturen ligger runt 30 grader Celsius och havet ar atminstone 25. Att vara utomhus mitt pa dagen ar med andra ord olidligt. 

Palmer och sandstrander sa langt ogat nar. Jag testar min spanska sa smatt och hoppas att det hinner bli nagot av den innan jag aker harifran. Har sedan tidigare en biljett bokad for Chicago den 11 november, sa om jag mot formodan haller mig till resplanen har jag en vecka kvar har. 

Pa torsdag morgon tar vi bilen upp till Atlanta, Georgia, dar vi ska traffa vanner over helgen.

Chicago-Bloomington-Chicago

Mina ord kanns ganska trogflytande men nu ger jag mig pa annu ett inlagg.

Chicago var tufft. Vi kikade runt i Millenium Park och tog en massa bilder i en bonformad spegel och tittade pa folk utkladda till pirater och brudpar med foljen. Efter allmant tunnelbaneakande, valbehovlig middag och second hand-shopping hamnade vi pa en show med flintskalliga, blaa man som spelade pa trummor och kastade farg pa varandra.

Det tar drygt tva timmar att kora mellan Bloomington och Chicago, sa efter en natt hos Stephanies foraldrar akte vi tillbaka hit.

Just nu ar hon i skolan och jag forsoker att organisera mitt liv och resande en aning. I skrivande stund vantar jag pa ett mail fran ett stalle i Chicago dar de tar hand om hemlosa kvinnor och barn, min tagbiljett ar bokad for imorgon bitti och tanken ar att jag ska jobba med dem i en vecka innan jag aker ner mot Miami.

Igar bakade jag kanelbullar.

They drove to Chicago

Ikvall tar vi bilen till Chicago for att spendera helgen dar.

Hurra!

College

Jag studerar numer gratis pa ett brutalt dyrt college i Bloomington, Illinois. Sedan jag anlande har jag deltagit i flera lektioner varje dag, igar tillsammans med en sjukskoterskestudent pa en lektion om mentalsjukdomar hos barn samt en litteraturdiskussion pa temat sagor.

Idag stod modern dans och poesi pa schemat och imorgon ska jag folja med en psykologistudent pa lektion.

Jag mar bra men det talas om svininfluensa pa skolan.

Folk ar snalla mot mig.

Amerika!

Efter 24 timmars resande nadde jag min destination.

Mannen vid granskontrollen var hemskt otrevlig men jag motstod frestelsen att besvara hans dumma fragor med lika dumma svar sa efter att de tagit fina fingeravtryck (alla tio fingrar) och ett fotografi slappte de in mig. Vid tullen skulle jag fylla i ett papper pa vad jag forde in i landet. Nar jag sag kolumnen for mat tankte jag pa de kopiosa mangder marabou-choklad jag hade i vaskan och kryssade "nej". Det gick bra.

Kan inte lata bli att bli att tycka att den extrema bevakningen ar otack. Aterigen ett exempel pa att man kan utsatta manniskor for precis vad som helst genom att skapa radsla och sen gora allt i sakerhetens namn.

Idag har jag varit pa universitetet och deltagit i en poesilektion med Stephanie.

Till frukost blev det jordnotssmor och sylt.

De har ett bibliotek har med fyra vaningar.

Tidsskillnaden gar hart at mig. Tror det ar dags for luftmadrassen igen.

On the road again

Väskan är nästintill packad, biljetterna utskrivna, löprundan-innan-24-h-stillasittande avklarad och familjemedlemmar kramade. Nu fattas bara några timmars sömn - särskilt många blir det inte då avfärd sker redan klockan 02.45, men bättre än inget. Det här med att rymma mitt i natten är bra. I alla fall för mig, värre är det för lilla mor som måste skjutsa.

Efter bytet i Dusseldorf är nästa stopp Chicago O'Hare* där jag ska åka tåg mellan terminaler, ut till Chicago och slutligen till Bloomington där Stephanie väntar på mig. Är inte framme vid min destination förrän kl 01.30 svensk tid om allt går som planerat.

Luft under vingarna igen. Hurra!

*Den är visst inte alls världens största, tiderna förändras. Men den ska tydligen ha näst flest resenärer per år.

Sju svåra år

Ja, inte blir det något vidare tjusigt här. Men det är en världslig sak. Kunskaperna jag skaffade mig sist jag bloggade ligger i tryggt förvar någonstans mellan tinningarna, för långt bak för att jag ska orka rota fram det. Det går ju att läsa vad som skrivs, det är huvudsaken.

Igår impulsköpte jag och lillebror en hamster på rea. Den lever fortarande.

På söndag natt åker jag till Chicago.

A fresh start

Det var väl bara en tidsfråga.

Nu finns bloggen igen.

Allt för att hålla oroliga och vetgiriga familjemedlemmar och vänner informerade när jag om dryga två veckor far över Atlanten för en tid.

Mer om det senare.