Sondag

Det ar sondag morgon och for ett tag sedan begav vi oss ivag pa jakt efter ett internetcafe. Efter en kort promenad hamnade vi har, och eftersom att mina distansstudier drar igang imorgon kommer jag nog vistas har en hel del.

Igar var jag tillbaka pa Kalighat efter att ha varit borta i over en vecka. De flesta patienterna var kvar, och nagra nya hade tillkommit. Daribland en ung kvinna, kanske i min alder. Hukad over diskbaljan pratade jag med en man fran Irland som berattade att han hjalpt till att begrava en liten flicka tidigare under morgonen, de behovde nagon som kunde bara kistan.

Ingrid ar sjuk for tredje gangen, den har gangen forkylning, men jag aterhamtar mig dag for dag. Ringde lakaren igar och fick provsvaren fran bajsprovet; inga bakterier fanns att hitta. Sa antingen var antibiotikan forgaves, eller sa hade jag en bakterie som inte syntes. Jag ar frisk nu i alla fall, det ar val huvudsaken, men om det blir en nasta gang tackar jag nej till medicinerna.

Idag ar det volontarernas dag och en av systrarna ska prata pa ett tema annu okant, sa jag beger mig dit och vantar med Kalighat till imorgon.

Vi har en decimeterlang odla i var lagenhet. Den ar mycket obehaglig men Daniel sager att den ater insekter.

Kraka i koket

Saker borjar sa sakteliga rulla pa igen, jag har precis varit och andrat tid for mitt jobb, sa fran och med imorgon kommer jag att jobba eftermiddagspass pa Kalighat.

De senaste dagarna har bjudit pa en hel massa matlagning, stad och tvatt - nagot som kan lata betungande men ar motsatsen. Vi har inte mycket utrustning i lagenheten, an mindre pengar, sa nagon far ibland ata med trasleven och overbliven mat forvaras i tekoppar i kylen. Forsta morgonen nar jag oppnade dorren till koket var en banan forsvunnen och resterande lag pa golvet. Vi undrade vem som lag bakom stolden och enades om att en fagel maste kommit in genom halet i taket och tagit den... eller en apa.

Pa mandag borjar distansstudierna i Medicinsk grundkurs och pa tisdag ska jag till en skola och halsa pa min systers fadderbarn.

Just nu ar jag utmattad efter en svettig bussresa med tillhorande lang promenad sa jag ska registrera mig pa csn och sen bege mig tillbaka mot det andningshal var lagenhet utgor. Jag ser fram emot att prata med grannarna, traffade tva kvinnor pa taket i morse nar jag hangde tvatt, men de sa inte sa mycket.

Ketchupeffekten

Forst kommer inget, sen kommer allt.

Min perfekta halsa och oerhorda forsiktighet till trots blev jag for en vecka sedan ganska sjuk, och efter for manga dagar av illamaende och diarre var jag helt slut och jag och Daniel akte till sjukhuset for provtagning. Istallet ville lakaren satta dropp och halla mig kvar pa sjukhuset, sa i fredags skrevs jag in och i mandags blev jag frislappt.

Bortsett fran en ommande arm med stickhal mar jag perfekt nu, antibiotikan ar ute ur kroppen och jag kakar goda bakterier for kung och fosterland. Sjukhusvistelsen var i sjalva verket ratt trivsam, det var som att vara pa lyxhotell med service 24 timmar om dygnet. Vi hade ett stort rum och morgonen borjade med en tekanna pa sangen, foljt av tidning, blommor, frukostbricka, stadpersonal, besok av dietisten, lunch pa sangen, eftermiddagste och kex, middag, stadpersonal igen och daremellan en massa sjukskoterskor som skruvade pa och av olika dropp. Jag levde som en prinsessa medan Daniel fick sova pa soffan och ata vad sjukhusets cafeteria hade att erbjuda, sa nar jag blev utskriven var jag nog i battre skick an han.

Direkt fran sjukhuset akte vi for att titta pa en lagenhet som vi bestamde oss for, darefter skyndade vi oss pa konsert. Det har pagatt en musikfestival har med indisk klassisk musik, och jag hade missat alla kvallar utom den sista. Det var fantastiskt och pagick hela natten, vilken jag master erkanna att jag till storsta delen sov mig igenom, men vaknade da och da for himmelska musikupplevelser.

Nu har vi bott forsta natten i lagenheten, Daniel, Julian (fran Frankrike) och jag, och Ingrid kommer till kvallen. Den ligger i sodra delen av staden och ar allt man kunnat dromma om, att komma bort fran turistgatan ar som att komma till en ny stad. Ingen ropar efter en eller forsoker salja saker. Jag ar sa inspirerad att jag borjar kanna suget att fota igen, an sa lange har jag inte tagit en enda bild.

Vi handlar gronsaker pa marknaden och lagar var egen mat. Hyran ar samma som om vi hade bott kvar pa hotellet, men matkostnaderna halls nere pa sa vis. Dessutom tanker jag att det ar bra nu nar jag forsoker bli frisk, jag kan koka mina potatisar och mitt ris sjalv.Fran taket, som bara ligger en trappa upp, har man utsikt over stora delar av staden. Jag var uppe och hangde handtvattad tvatt igar.

Och ja, vi har sakerhetsvakter som haller portarna lasta mellan 23 och 06 varje natt.

Asiens storsta bokmassa borjar idag och under veckan ska den besokas. Forra aret fanns Sverige representerat med Astrid Lindgrens bocker, det ska bli spannande att se om de ar med igen.

Imorgon bitti tror jag vi aker till blomstermarknaden, Kolkatas mest fargsprakande plats nere vid floden.

Jag har inte varit sahar exhalterad over Kolkata sen jag kom, jag overlevde att sitta still pa ett sjukhus flera dagar, har nu ett kok att stoka i, en lagenhet att stada och fa i ordning. Aaah! Allt kanns hemskt spannande och roligt.

Dessutom ligger lagenheten narmare Kalighat, sa jag ska dit och jobba nu sa fort jag orkar.

Insektsbett

Under gardagen upptackte jag sma insektsbett over hela kroppen och framat kvallen var kladan sa olidlig att jag lyckades sova endast med hjalp av en somntablett. Enligt kallor ska jag ha klagat och rivit hela natten anda, men minnena ar vaga. Diarre framat morgonkvisten och en begynnande forkylning. Var forbi ett apotek och fick en salva mot kladan, jag tror den lindrat. De visste dock inte var betten kom ifran, nagon pratade om allergi men jag tror det ar fran den extra ullfilten jag sov med haromnatten. Den maste ha varit hem at bitande kryp.

Alltsa inget jobb idag. Jag dromde om sno och is och hemlangtan kryper nara i dessa tider av obekvamlighet.

En jamande katt hoppade precis upp i knat och borjade vandra over tangentbordet. Katterna har ar smala, inte tjocka och fina som Wilmis.

Doden

Jag ar hemskt kissnodig sa det blir kort och koncist.

Pa vag till the motherhouse sag jag en dod hund pa sidan av vagen, till halften tackt med sopor. Krakor pickade och slet i den.

I bussen pa vag till Kalighat sag jag en skymt av kommunistpartiets nyligen avlidne ledare, han lag i vad som sag ut som ett litet vaxthus av glas. Vagarna var avstangda och karavanen med hans doda kropp akte runt i staden.

Pa Kalighat var det en kvinna som dog i morse. Jag vet inte vem hon var men det satte tankar och fragor i rorelse.

En irlandsk van berattade att en kvinna fodde barn utanfor Kalighat harom morgonen. En fods, en dor.

Ar det villkoren vi ar satta att leva under? Att fodas, att do. Det verkar onekligen sa, men att acceptera det kanns avlagset.

Dag # 6

Jag har en dag av det jobbigare slaget. En san dar nar man onskar att alla bara ville lamna en i fred, en dag nar man ar trott pa kylan (!) och indier som inte slutar stirra. Formodligen ligger trottheten till grund, jag vaknade flera ganger av att jag fros. En gang vacktes jag i en drom om att vara hemma igen, bara for att hamta varma klader och halsa pa lite. Ingrid hade last att vadret skulle fortsatta imorgon, sen bli varmare.

Kalighat var... en upplevelse. Jag ar helt slut efter intrycken. En marklig plats, definitivt, och manga jobbiga fragor har redan vackts. Men energin racker inte till att tanka idag.

Trostmat av nagot slag vantar nu. Och forhoppningsvis en extra filt fran receptionen, jag behover sova.

Koldchock

Det ar isande kallt i Kolkata idag och att utfora all sin tvatt (inklusive lakan och dyl) skulle visa sig vara en dalig ide. Morkret har lagt sig och tvatten hanger blot pa taket. Losningen pa problemet drojer.

Indierna vandrar omkring i halsdukar och stickade slipovers medan jag undrar varfor jag inte lyssnade pa mors rad. Hoppas innerligt att varmen amnar komma imorgon.

Ingrid har legat sjuk men ar antligen pa fotter och jag och Daniel spenderade formiddagen i en kyrka har i narheten. Det ar ju massa hos systrarna varje morgon, men som protestant tillats man inte delta i nattvarden. Organisten i den har kyrkan var valutbildad inom svensk musikkultur och sjong Dancing Queen for mig, men det var bara borjan. Efter gudstjanstens slut bad han mig och Daniel (kyrkan var tom vid det har laget) att satta oss pa forsta raden, och han sjong for oss med sin mobiltelefon som komp. I mikrofonen. Allt fran smoriga psalmer till Beatles och popsanger. Allt med storsta innerlighet och allvar. Vara applader ekade i den stora salen.

Det blir en aterbesok nasta sondag, Ingrid maste fa uppleva hans sanger.

I morgon vantar Kalighat. Jag ar lika radd som forvantansfull.

Rattjakt

Jag villade bort mig pa slingriga gator under morgonens promenad, och fick till min fortjusning se en kattstor ratta bli jagad av en gathund. Jakten var lyckad och hunden bar stolt den feta rattan i munnen. Lite senare hoppade en kraka efter en liten mus, men dar kom musen undan med livet i behall.

Vi var och registrerades i gar, och trots att det i princip var fullt pa Kalighat lyckades jag fa en plats. Sa tanken ar att framover jobba med sjuka och doende kl 8-12 varje dag. Forra aret kande jag ingen onskan att ens se stallet, men trots radslan over att det blir for jobbigt kanner jag anda ett behov av att prova det nu. Om jag efter en dag eller vecka skulle kanna att jag vill jobba nagon annanstans ar det bara att byta.

Jag tycker mig redan marka en temperaturhojning, aven om den ar marginell. Insikten om att jag faktiskt ar har... pa riktigt... ja, den drojer, men aven den kommer sakta och sakert. Att ga omkring pa gatorna bland dofter och ljud, manniskor som stadar, lagar mat, eldar, leker, handlar, styckar kycklingar. Det ar en upplevelse svar att forklara.

Hundvalparna ar annu vid liv, jag klappade pa dem innan jag gick hit.

Valplycka!

Pa vag till internetcafeet passerade jag en kartong med tre valpar. Mannen som satt hos dem berattade att deras mamma dott och att de bara var elva dagar gamla, tre av sex var doda, men de som levde matades med nappflaska. Det var dags for matning just nar jag kom, sa jag fick satta mig pa huk med en valp i knat och mata! Har fortfarande kladdig mjolk pa handerna. De hade fortfarande inte oppnat ogonen och var gatukorsningar deluxe, men ah, sa sota.

Dagarna gar ganska langsamt, vi har annu inte borjat jobba men ska ivag och registereras i eftermiddag, sa efter det borde saker och ting komma igang. Trottheten racker och blir over ana, med jet-lag och bombardering av intryck.

Halsan ar sasom man kan onska, sangen hard och duschvattnet varmt, om man tappar upp det i en hink fran ratt kran.

Pratade just med storebror som sa att det var -20 hemma... Det kanns avlagset. Nu ska jag halsa pa valparna igen och sen bege mig mot rummet for att sova en stund. Kattungar finns det ocksa, nagra bor pa hotellet. En av dem forsokte folja med mig in pa rummet, men jag anar att de inte ar rumsrena, sa har ska inte adopteras nagra kattungar. Aven om det ar svart att lata bli...

Ingrid i Kolkata

Efter lang vantan anlande Ingrid till sist i Kolkata i gar morse. Den langa flygresan till trots var hon energisk, sa jag fick den stora aran att visa henne runt. Vi besokte marknaden och "the motherhouse", deltog pa adoration tillsammans med systrar och volontarer och at en massa stark mat.

Det ar fortfarande kyligt, och jag sover med en tjock och smutsig yllefilt. Bortsett fran det ar det sig likt. Och fantastiskt. Fantastiskt smutsigt, framfor allt, nar jag drog en bomullstuss over ansiktet imorse var den svart... och allt jag hade gjort var att sova!

Har sprungit pa en del kanda och okanda ansikten, rickshaw-mannen i gathornet kanner igen mig och foreslar fortfarande att jag ska aka med honom varenda dag, trots att jag alltid sagt nej.

Pa lordag ska vi ga till skolan vi jobbade pa forra aret och se om barnen ar kvar. Risken finns att mina flickor bytt skola, men jag har hopp om att traffa dem igen.

Framme i Kolkata

Jag ar framme valbehallen efter en lang resa. Kolkata ar sig likt. Det forsta jag gjorde var att duscha med hjalp av en hink och en skopa, och det kandes som det mest naturliga i varlden.

Frukosten, jam toast och black tea, avnjots pa Khalsa, basta restaurangen i varlden. De kande igen mig.

Det ar betydligt kallare an jag minns det (jag borde ha lytt mors rad och tagit med ullunderstallet), men det blir varmare vad det lider. Inatt sov jag i alla klader jag tagit med mig, samt en ullfilt ovanpa.

Nu ska jag satta mig pa en bank med en kopp sliskigt chai och vanta pa Ingrid som borde ha landat for 40 minuter sedan. Hurra!

Avsked

Så till den tveklöst värsta delen med att resa: man är tvungen att säga hejdå till människor man älskar, om så bara för en tid. Hjärtat är mörbultat såhär efter en dag av avsked. Igår släkten, idag Ida, Malin, Cecilia, barnen... Att försöka förklara för sin käraste femåriga systerson att man ska iväg och träffa tigrar och elefanter, och att man kommer hem när våren har kommit, och att hålla tårarna borta för att inte få det att verka så illa. Försöka.

Mor säger att det går flyg hem varenda dag, och hon har ju rätt. Det är min stora tröst, utan det hade jag inte klarat av att åka. I skrivande stund begriper jag inte varför jag skulle boka ett med så stort tidsglapp mellan ut- och hemresa. Men det går ju att ändra. Kanske har jag fått nog redan innan jag kommit fram, när jag kikade genom bokningen insåg jag att jag måste genomlida sex timmars väntan på Mumbais flygplats innan anslutande flyg mot Kolkata.

Packningen är någotsånär avklarad, rummet ostädat (det kan ju åtminstone se ut som att jag är kvar hemma), resedokument utskrivna. Pass, plånbok, mp3-spelare och böcker i handbagaget. Inga vapen eller vätskor. På det praktiska planet är jag nog redo för avfärd. Men känslomässigt? Knappast.

En vecka kvar

Ja, det blev inte så mycket av det tänkta bloggandet från det stora landet i väst. Men när jag om en vecka färdas österut är planen att vara lite mer flitig. Mycket mer flitig. För oroliga föräldrars skull.

Biljetten till Kolkata har varit bokad sedan mitten på november och när jag lämnar Borlänge tågstation på måndag (11/1) morgon väntar mig en dygnslång resa med stopp i London och Mumbai.

Min enda egentliga oro den här gången är att jag inte oroar mig. Jag tror mig ha allt under kontroll - någon väntar på mig när jag landar, jag vet hur saker fungerar, känner staden och människorna. Tror jag. Men det sägs vara långt mer omtumlande andra, eller tredje, gången man åker tillbaka. Sist gick allt på autopilot, man gjorde vad man var tvungen för att orka med. Kanske att tiden av bearbetning gjort mitt hjärta till en öppen måltavla. Det återstår att se.

Men kläder ska sys och väskor ska packas, reseförsäkring ordnas och distansstudier likaså. Lite jobbiga avsked på det och jag är klar att åka!