Avsked

Så till den tveklöst värsta delen med att resa: man är tvungen att säga hejdå till människor man älskar, om så bara för en tid. Hjärtat är mörbultat såhär efter en dag av avsked. Igår släkten, idag Ida, Malin, Cecilia, barnen... Att försöka förklara för sin käraste femåriga systerson att man ska iväg och träffa tigrar och elefanter, och att man kommer hem när våren har kommit, och att hålla tårarna borta för att inte få det att verka så illa. Försöka.

Mor säger att det går flyg hem varenda dag, och hon har ju rätt. Det är min stora tröst, utan det hade jag inte klarat av att åka. I skrivande stund begriper jag inte varför jag skulle boka ett med så stort tidsglapp mellan ut- och hemresa. Men det går ju att ändra. Kanske har jag fått nog redan innan jag kommit fram, när jag kikade genom bokningen insåg jag att jag måste genomlida sex timmars väntan på Mumbais flygplats innan anslutande flyg mot Kolkata.

Packningen är någotsånär avklarad, rummet ostädat (det kan ju åtminstone se ut som att jag är kvar hemma), resedokument utskrivna. Pass, plånbok, mp3-spelare och böcker i handbagaget. Inga vapen eller vätskor. På det praktiska planet är jag nog redo för avfärd. Men känslomässigt? Knappast.